På språng

Semester. Semester himmavid för första gången på många år, och jag gillar't. Fantastiskt väder (och så lite dåligt väder men shit the same för då slipper jag vattna trädgården), chansen att plocka upp böcker som blivit olästa. Alan Hollinghursts bok The Stranger's Child lästes ut under två dagar på en filt i gräset, och den var som En Förlorad Värld 2.0. I ett svagt ögonblick gick jag med på att springa Midnattsloppet i september, sponsrad med PT och träningskläder så där fanns egentligen bara en hake: jag har inte sprungit på tio år (utom till bussen). Utsikten att göra bort mig i tajts, typ komma sist eller få en hjärtinfarkt skrämde dock upp mig så till den milda grad att jag lade upp ett strikt schema, som jag hittills har följt. Så när jag inte latar mig hejdlöst så kutar jag runt i skogen med en pratande löpnings-app.

Frankrike närmar sig och jag ska skriva en artikel om sekuläritet där, detta taffliga svenska ord som inte ens närmar sig franskans laïcité. Mest fantiserar jag just nu om saker som doftar lavendel. Jag kikade igenom mitt bildarkiv från tidigare konferenser, och hittade dessa som på något vis sammanfattar de tre senaste årens konferensresor.

Istanbul 2010. Spännande möten, lååånga diskussioner om kvällarna, en blandning av nostalgi och framtidstro. Men framför allt hade vi så hejdlöst roligt, och därför sammanfattar den här bilden av en turkisk frisörsalong det året, för att vi garvade ihjäl oss och för att "Kuaför" fortfarande är kul i rätt sällskap.

 

Krakow 2011. Rabbi  Rosen spelar spontanpiano under ett porträtt av påven. Nuff said.

 

Manchester 2012. Regn, räkfärgade heltäckningsmattor och stelbenta möten mellan ämbete och aktivism. Besöket till ett fantastiskt judiskt ålderdomshem gjorde allt värt det, men därifrån hittar jag inga bilder så det fick bli den här mingelbilden från loungen på Old Trafford. Jag rök ihop med damen i paisley någon dag innan. Annars brukar jag känna mig sådär lite halvtorrt och beiget akademisk och borgerlig, men hon fick mig att känna mig som en radikal gerillasoldat på barrikaderna. England är ett klassamhälle fyllt med osynliga trådar att snubbla på, och att det var så PK och socialt acceptabelt att bunta ihop människor baserat på ursprung, bostadsförhållanden och yrke gjorde mig märkligt nog argare än den politiska toppstyrningen och spelet för gallerierna i Istanbul, ja till och med argare än av att se romer bli häcklade några kilometer från Auschwitz. Det är nog delvis en hälsosam ilska som driver mitt dialogarbete, för även i en organisation dedikerad åt just dialog mellan människor behövs det påminnas om vikten av ett verkligt socialt engagemang och en verklig lyhördhet, inte en sådan som ser fin ut inför pressen utan en sådan som binder samman och klipper av osynliga snubbelsnören. I sådana här sammanhang måste man våga vara obekväm, och det är med glädje jag ser fram emot att träffa några av världens bästa, obekväma och intelligenta människor igen.

 



Två är ett tema

Ida har fyndat ugglor i veckan och jag också minsann. I fredags var jag i Ystad med omnejd och flanerade, fikade på Fridolfs AKA Wallanderkaféet och besökte antikcentret Solhjulet där jag hjälpte till att värdera lite Delftporslin. Därifrån fick jag med mig den mindre av ugglorna här nedanför.

Den större lite fulare ugglan är en Tore Borg som jag köpte på loppis här i byn i lördags, där jag också gjorde årets vettigaste inköp: en gräsklippare. Den ryska muggen är från samma runda, och jag hittade också en Anna Sparkling champagnekork/flaskåterförslutare från Alessi alldeles ny i sin kartong. Den är nu på väg till min sommelier-syster i Holland tillsammans med Ahlgrens bilar, ett Papier d'Arménie-block, några franska tvålar inköpta i Ystad och ett Rädda Barnen-armband. Tösen har ju fyllt år.

 Raps i Svarte

 Kreativt kaos på Solhjulet

Wallanderiana på Fridolfs

Med nyklippt gräs närmar sig juni och snart har jag semester. Om någon månad åker jag till Provence. Jag brukar inte vara typen som räknar ner dagarna till semestern men satanigatan så skönt med några slöa veckor.



Orientalism

 Snodda syrener

 Rökelsepapper från Papier d'Arménie.
Godast är parfymören Francis Kurkdjians nytolkning av originalet.

Lugnet efter Eurovisionstormen

Eurovisionveckan började med ett sällsynt lyckat jobbevent på Malmö C på måndagen och fortsatte på tisdagen med semifinal 1 på Malmö Arena - och nog var det mäktigt. Vi åt middag på Emporia och gick sedan över till arenan där vi åt efterrätt i logen i väntan på showen. Loreen med barnkör var härligt och att höra Anouk live var speciellt (tonårsnostalgi!!) även om hon gjorde ett sämre framträdande i semin jämfört med i finalen. Danmarks bidrag fick oss att redan börja planera inför Eurovision i Köpenhamn nästa år - och visst fick vi rätt! Att uppleva en del av Eurovision på detta vis kändes som en engångs-grej, något man får chansen att göra en gång, men med finalen en halvtimme bort nästa år är frågan om det inte får bli någon form av repris...

Sen vaknade alltså Skåne till en något mindre glamourös tillvaro och med den kom sämre väder och i mitt fall en riktigt envis förkylning. Så jag kurar inomhus och tänker mig att jag rent statistiskt nu borde hålla mig frisk under semestern, vilket vore emejsing med tanke på att de senaste fyra åren bjudit på dunderförkylning i Krakow, dunderförkylning på Sinai och influensa i Jerusalem. Och just det: lätt släng av festlig magbakterie i Wien också. I övrigt mår jag rätt bra men semester är alltså rent livsfarligt...

Ett av grannbarnen AKA "Citatmaskinen" menar att den största fördelen med att vara vuxen verkar vara att man får ha många doftljus. 

Verkligheten överträffar dikten varje gång

På en månad från detta:

Till detta:

 

För att inte tala om detta:

Och från detta:

 

...till missklädsam bonnabränna. 

 

När man prutar av principskäl och blir ägare till tveksamma objekt

Idag var jag i Kristianstad på Arbetsförmedlingen, höll en företagspresentation och gjorde mitt bästa för att vara en avväpnande och festlig potentiell arbetsgivare. Det finns få saker som är roligare men samtidigt finns det få saker som kan vara så dränerande - jag blir lite grann som en blöt strumpa efter en sådan social urladdning. Efter mötet hade jag lite tid över innan tåget och hade tänkt sörprajsa en kompis på jobbet - det föll sig så att tösen var ledig idag och där stod jag i Kristianstad. Så jag besökte en antikaffär. På två våningar trängdes massa skräp och en hel del bra grejer, attans dyrt prissatt var det men där fanns prutmån visade det sig. Jag lyckades gå förbi en elefant av Vicke Lindstrand vilket jag i efterhand ångrar då jag kom på att min syster antagligen skulle vilja ha den, så jag får se om jag åker tillbaka.

En del saker saknade prislapp och jag högg tag i en Atterberg-vas i hopp om att den skulle vara billig, plus en liten udda kopp som stod där alldeles kaxigt och utsatt - jag känner så väl igen den så jag ville mest ha den billigt för att kunna googla den. Efter att ha babblat bort en stund med en bekant till ägaren (vi avhandlade Holland, arbetslöshet, Autobahn, dialekter och kärlek) så fick jag till slut prata med ägaren, som utbrast "Män dä ä jö en Attårbärj" och ville ha alldeles för bra betalt för vasen. På pin kiv prutade jag järnet och gick därifrån med en vas som jag är osäker på om jag egentligen ville ha, jag kan ha fastnat i dealandet... Den lilla koppen hängde med i alla fall, och i väntan på anslutande buss till kontoret från tåget köpte jag en figurin som i bästa fall är Simmulson och i värsta fall mest anskrämlig. Nu väntar långledigt och uppstyrning av hemmet efter att jag på min lediga dag igår släpade hem massvis med fynd som min käre far gjort, plus fångsten från loppisrundan vi gjorde tillsammans under eftermiddagen. Överst på priolistan står dock trädgården, för att undvika dåligt rykte i grannskapet...

Kommer maj är snart sommaren här

Första maj tillbringades traditionsenligt på mormors födelsedagskalas, och inte vilken födelsedag som helst utan nittio bast minsann. Sedan ett par år tillbaka så har hon lämnat älskade Öland för Kalmar och i och med att jag bara var uppe över dagen så fick jag nöja mig med att glo på ön över sundet, men i sommar så blir det Ölandsrunda. Temat för kalaset var "ladies only" och släktens donnor, tjejer, tanter och damer åt lunch på ett himla tjusigt hak nära Slottet. Jag kan över huvud taget inte minnas namnet på plejset och då frågade jag ändå min kusin en gång extra, men kristallkronor hade de gott om.

 

Efter lunchen tog vi en sväng förbi släkten som ligger begravd på första parkett med flådig utsikt över Slottet och havet, åkte längs kusten en liten bit och spanade på snygga hus, och sen hem till mormor där vi tryckte i oss tårta.

Några timmar senare fick jag hoppa in i taxi till centralen och sen följde den lika traditionsenliga kaosresan hem. Varje gång jag är uppe och ska bege mig hemåt försöker mormor truga på mig proviant inför resan och varje gång protesterar jag och menar på att det bara tar tre timmar hem. När sen tåget fastnar strax utanför Hovmantorp pga nedfallna träd/signalfel/älg på spåret/annan random anledning och jag håller på att svälta ihjäl så ångrar jag mig.

Då var det alltså maj, som alltid går så fort. Under veckan som kommer ska jag försöka vara lite ledig, åka på antiktjosan i Kullabygden och peppa en aning inför veckan efter som innebär event med jobbet och så semifinal av Eurovision i Malmö med tillhörande middag och VIP-loge. Vad har man på sig vid ett sånt tillfälle? Är det läge att se stramt ointresserad ut eller rulla in sig i 12 meter paljett-tyg?

Om diverse djur

Well, för två veckor sedan var jag i valet och kvalet om att åka till Craffan och kolla upp det där lackskåpet, men natten till lördagen blev den här lilla typen nedanför sjuk så det blev en heldag på djurakuten istället. Nu har han hunnit bli sig själv igen, han älskade sitt kattpenicillin och jag kan konstatera att det var en bra idé att försäkra honom redan som unge... Lackskåpet gick förresten för ett ganska facilt pris så vi glömmer det och pratar aldrig mer om det.

Zlatan

Igår piggade jag upp en annars ganska tradig fredag med en antikrunda i Malmö (den klara fördelen med att pussla om schemat och jobba söndag-torsdag), där jag hittade ett GIGANTISKT Bitossifat. Aldo Londis Rimini Blu är ett guilty pleasure och jag har verkligen FANTISERAT om att hitta ett fat eller en vas någon gång någonstans. Men nej, det jag hittar är ett enormt fruktfat på fot - i ockra. Fadern tyckte det var en keeper när jag mailade honom en bild. Han ringde upp och passade på att väsa "om din mor ser den tapeten du har i bakgrunden så kommer hon nog säga upp bekantskapen". När jag flyttade in i huset i höstas så var mycket alldeles nyrenoverat, och bland annat är hallen på både botten- och övervåningen tapetserad i någon form av mönsterchock-tapet, som först gjorde mig sjösjuk men som har fått sitta kvar, på kul. När det vankas föräldrabesök får jag väl drapera vita lakan över eländet antar jag.

Ugglan (dålig bild, finkameran på laddning)

Idag var det loppis i byn igen och med lite trixande så undvek jag Dyra Damen och såg nog tillräckligt rufsig ut, för allt blev verkligen osannorlikt billigt. Jag pratade en lång stund med Billiga Porslinsdamen om kulturarv och metallskrotspriser och fick gå två vändor hem för att få med mig allt. Bergstensugglan här ovanför är ingen keeper, men har en trevlig tyngd och ganska sympatisk uppsyn ändå. Väl hemma igen fick jag ett ryck och kastade ut mitt stora fula skrivbord och möblerade om i arbetsrummet, och i väntan på att hitta ett passande (mindre) bord så får arbetsrummet vara en plats för böcker och prylar och tomt space, och jag måste säga att nu är första gången som jag faktiskt njuter av att vistas i det rummet. Lite småfix är kvar men det får vänta för imorgon är det jobb och sedan skitsnack på stan!

Actionrenovering / redig tös

Idag när jag var ledig plockade jag fram min inre Ernst och åkte iväg och köpte pannåer som ska bli tavlor till köket. Den ena är klar och den andra grunnar jag på. De ska upp på den cappuccinofärgade fondväggen som är på gång, det är en strykning kvar sen ska det bara få härda. Imorgon är det auktion på Craffan så jag ska kika igenom katalogen nu, men egenligen hoppas jag att där inte ska vara något uppseendeväckande med tanke på att jag borde måla klart väggen och städa undan det kreativa kaoset...

Uppdatering: katalogen gick att motstå. Tror jag. Jag hoppas det kinesiska lackskåpet blir apdyrt så jag slipper gräma mig.

Visuell vitamininjektion

Hur vackert det än är med snö och hur mycket jag än försöker omge mig med femtio nyanser av beiget så medför en sån här lång vinter ändå någon form av visuell skörbjugg. Nu sörjer jag på allvar den där turkosmålade enda pinnstolen som slängdes ut i någon flytt. Viss prozac-effekt har vitamininjektionen här nedanför. På tal om skrotade principer och guilty pleasures: det turkosa fatet från Bay, West Germany... Hade jag kunnat äta upp det hade jag gjort det.

Summering av fyndveckan som gått

I lördags förra veckan var det loppis i byn igen, men alla försök att mana fram bra priser genom ungdomlig charm gick käpprätt åt h... Byns väna ideella damer kan ha skinnat mig. Höjdpunkten var den ljusbärande donnan här nedanför till vänster.

Igår gjorde jag Malmö i allmänhet och området kring Friisgatan med särskild noggrannhet. Det kändes ganska mycket kejsarens nya kläder över en del av antikaffärerna och loppisarna där, med några uppfriskande undantag. Det går i allra högsta grad att hitta billiga, roliga butiker i Malmö, men där finns också en del som gärna vill ta mycket bra betalt, utan att erbjuda speciellt mycket service.

Det finns en anledning till att typ Vuitton kan höja sina priser i stort sett varje år: de fortsätter le och bjuda på skumpa. Det kan tummas på kvaliteten i smyg men det tummas inte på snittarna och smörandet, och kunderna sväljer det. I Amsterdam finns en del såna antikaffärer, där de tar löjligt bra betalt men har en så slipad säljstrategi att man nästan känner sig smickrad om man får köpa något. Här hemma stiger priserna medan dammet lägger sig på prylarna, och inte en snitt eller ett leende i sikte! Var jag stygg nu?

Från Malmö kommer i alla fall den lilla vasen eller skålen från Syco (här nedanför till höger). Den är från Syco Keramik, alltså någon gång mellan 1945 och 1961 då gamla Syco gick i konkurs för att återuppstå som kortlivade Nya Syco. Skicket är fantastiskt och färgerna så rätt trots att själva prylen utan tvekan har 50+ år på nacken.

Idag var det Arenaloppis inne i Lund. För 20 kronor får man trängas bland massor av bord och besökare med tveksam hygien. Där var mycket skräp, men också en del sympatiska säljare. Vissa var lite väl liberala med att tillskriva sina prylar ålder och kvalitet, men låt gå för detta när det å andra sidan fanns en hyfsat generös prutmån. Inga sura miner i förhandlingarna heller.

Jag köpte en famille rose-vas med lagningar av en liten tjej som påpekade att ifall jag inte var nöjd med priset så kunde vi prata om det (inte så mycket att prata om där, vilket jag misstänker faktiskt gjorde henne besviken). Vid samma bord konstaterade en äldre man att han tyckte att jag såg ut som ett rådjur (ivrigt påhejad av den lilla tösen). Från Lund tog jag med mig den förgyllda evighetskalendern här ovanför, den trilskas lite och envisas med att det är den 10:e april men jag tror att det ska gå att få bukt med...

Om skrotade principer

För någon månad sedan när det var loppis i byn så pratade jag med några damer som var funktionärer på loppisen, och jag försökte flirta ner priset lite och se så ung, fattig och studentaktig ut som jag bara kunde. När de skulle ta betalt blev de imponerade av mängden saker jag plockat på mig, och jag skämtade lite om bristen på röd tråd bland mina fynd. Jiodå, sa ena damen, nog fanns där en röd tråd. "Mest 40- och 50-tal" sa hon, och jag frös till. 40-tal kan jag gå med på, sen art deco, snygga grejer. Men 50-tal? Storblommigt och teak och skit. Inte en chans.

"Alla ongdommar gillar gamla grajjår, det aär genäjtiskt. Döu trior att döu ente gillar femtitaul, men det göur döu endeån". Och jag funderade lite. Mest funderade jag i badet ett par veckor senare när jag läste tidningen Retro som jag köpt praktiskt taget dreglandes inför specialen om västtysk keramik. Det finns, eller fanns, några saker jag avskyr. Tyskland är en av dem. Förlåt Tyskland. Bjärta färger och fläskiga former är två andra. Men när ingen ser det så bildgooglar jag västtyska vaser från 50, 60 och 70-talet. Jag som alltid trott mig sky allt som tillverkats sisådär mellan 1949-1979. En liten Bumling-liknande läslampa har jag köpt också. För en krona bör tilläggas. Tänkte sälja den vidare till någon som har stringhyllor och Svenskt Tenn-gardiner. Hu.

Och så den där tekannan, Rörstrands Annika med sina 70-talsformer och murriga färger som överkokta engelska grönsaker. Men den är ju mint, och priset var rätt, och den är ju...lite charmig. Är det genäjtiskt? Att fnysa åt storblommigt och brunt, oranget och svulstigt, för att sedan komma på sig själv med att stå och klappa på en golvvas från Sheurich, köpa den och krama den ömt hela vägen från Malmö. Man har ju rätt att ändra sig, och en del av de bästa principerna är skrotade sådana. Men teak är fortfarande skitfult.

 

Murrig liten läslampa och min Annika.

Blå vår

Koboltblå vas Gustavsberg (t.h.).

Cylinderformad vas av okänt ursprung (t.v.).

Liten mönstrad vas av okänt ursprung längst fram.

Grått fat med spetsdekor Mateus.