Om diverse djur

Well, för två veckor sedan var jag i valet och kvalet om att åka till Craffan och kolla upp det där lackskåpet, men natten till lördagen blev den här lilla typen nedanför sjuk så det blev en heldag på djurakuten istället. Nu har han hunnit bli sig själv igen, han älskade sitt kattpenicillin och jag kan konstatera att det var en bra idé att försäkra honom redan som unge... Lackskåpet gick förresten för ett ganska facilt pris så vi glömmer det och pratar aldrig mer om det.

Zlatan

Igår piggade jag upp en annars ganska tradig fredag med en antikrunda i Malmö (den klara fördelen med att pussla om schemat och jobba söndag-torsdag), där jag hittade ett GIGANTISKT Bitossifat. Aldo Londis Rimini Blu är ett guilty pleasure och jag har verkligen FANTISERAT om att hitta ett fat eller en vas någon gång någonstans. Men nej, det jag hittar är ett enormt fruktfat på fot - i ockra. Fadern tyckte det var en keeper när jag mailade honom en bild. Han ringde upp och passade på att väsa "om din mor ser den tapeten du har i bakgrunden så kommer hon nog säga upp bekantskapen". När jag flyttade in i huset i höstas så var mycket alldeles nyrenoverat, och bland annat är hallen på både botten- och övervåningen tapetserad i någon form av mönsterchock-tapet, som först gjorde mig sjösjuk men som har fått sitta kvar, på kul. När det vankas föräldrabesök får jag väl drapera vita lakan över eländet antar jag.

Ugglan (dålig bild, finkameran på laddning)

Idag var det loppis i byn igen och med lite trixande så undvek jag Dyra Damen och såg nog tillräckligt rufsig ut, för allt blev verkligen osannorlikt billigt. Jag pratade en lång stund med Billiga Porslinsdamen om kulturarv och metallskrotspriser och fick gå två vändor hem för att få med mig allt. Bergstensugglan här ovanför är ingen keeper, men har en trevlig tyngd och ganska sympatisk uppsyn ändå. Väl hemma igen fick jag ett ryck och kastade ut mitt stora fula skrivbord och möblerade om i arbetsrummet, och i väntan på att hitta ett passande (mindre) bord så får arbetsrummet vara en plats för böcker och prylar och tomt space, och jag måste säga att nu är första gången som jag faktiskt njuter av att vistas i det rummet. Lite småfix är kvar men det får vänta för imorgon är det jobb och sedan skitsnack på stan!

Actionrenovering / redig tös

Idag när jag var ledig plockade jag fram min inre Ernst och åkte iväg och köpte pannåer som ska bli tavlor till köket. Den ena är klar och den andra grunnar jag på. De ska upp på den cappuccinofärgade fondväggen som är på gång, det är en strykning kvar sen ska det bara få härda. Imorgon är det auktion på Craffan så jag ska kika igenom katalogen nu, men egenligen hoppas jag att där inte ska vara något uppseendeväckande med tanke på att jag borde måla klart väggen och städa undan det kreativa kaoset...

Uppdatering: katalogen gick att motstå. Tror jag. Jag hoppas det kinesiska lackskåpet blir apdyrt så jag slipper gräma mig.

Visuell vitamininjektion

Hur vackert det än är med snö och hur mycket jag än försöker omge mig med femtio nyanser av beiget så medför en sån här lång vinter ändå någon form av visuell skörbjugg. Nu sörjer jag på allvar den där turkosmålade enda pinnstolen som slängdes ut i någon flytt. Viss prozac-effekt har vitamininjektionen här nedanför. På tal om skrotade principer och guilty pleasures: det turkosa fatet från Bay, West Germany... Hade jag kunnat äta upp det hade jag gjort det.

Summering av fyndveckan som gått

I lördags förra veckan var det loppis i byn igen, men alla försök att mana fram bra priser genom ungdomlig charm gick käpprätt åt h... Byns väna ideella damer kan ha skinnat mig. Höjdpunkten var den ljusbärande donnan här nedanför till vänster.

Igår gjorde jag Malmö i allmänhet och området kring Friisgatan med särskild noggrannhet. Det kändes ganska mycket kejsarens nya kläder över en del av antikaffärerna och loppisarna där, med några uppfriskande undantag. Det går i allra högsta grad att hitta billiga, roliga butiker i Malmö, men där finns också en del som gärna vill ta mycket bra betalt, utan att erbjuda speciellt mycket service.

Det finns en anledning till att typ Vuitton kan höja sina priser i stort sett varje år: de fortsätter le och bjuda på skumpa. Det kan tummas på kvaliteten i smyg men det tummas inte på snittarna och smörandet, och kunderna sväljer det. I Amsterdam finns en del såna antikaffärer, där de tar löjligt bra betalt men har en så slipad säljstrategi att man nästan känner sig smickrad om man får köpa något. Här hemma stiger priserna medan dammet lägger sig på prylarna, och inte en snitt eller ett leende i sikte! Var jag stygg nu?

Från Malmö kommer i alla fall den lilla vasen eller skålen från Syco (här nedanför till höger). Den är från Syco Keramik, alltså någon gång mellan 1945 och 1961 då gamla Syco gick i konkurs för att återuppstå som kortlivade Nya Syco. Skicket är fantastiskt och färgerna så rätt trots att själva prylen utan tvekan har 50+ år på nacken.

Idag var det Arenaloppis inne i Lund. För 20 kronor får man trängas bland massor av bord och besökare med tveksam hygien. Där var mycket skräp, men också en del sympatiska säljare. Vissa var lite väl liberala med att tillskriva sina prylar ålder och kvalitet, men låt gå för detta när det å andra sidan fanns en hyfsat generös prutmån. Inga sura miner i förhandlingarna heller.

Jag köpte en famille rose-vas med lagningar av en liten tjej som påpekade att ifall jag inte var nöjd med priset så kunde vi prata om det (inte så mycket att prata om där, vilket jag misstänker faktiskt gjorde henne besviken). Vid samma bord konstaterade en äldre man att han tyckte att jag såg ut som ett rådjur (ivrigt påhejad av den lilla tösen). Från Lund tog jag med mig den förgyllda evighetskalendern här ovanför, den trilskas lite och envisas med att det är den 10:e april men jag tror att det ska gå att få bukt med...

Om skrotade principer

För någon månad sedan när det var loppis i byn så pratade jag med några damer som var funktionärer på loppisen, och jag försökte flirta ner priset lite och se så ung, fattig och studentaktig ut som jag bara kunde. När de skulle ta betalt blev de imponerade av mängden saker jag plockat på mig, och jag skämtade lite om bristen på röd tråd bland mina fynd. Jiodå, sa ena damen, nog fanns där en röd tråd. "Mest 40- och 50-tal" sa hon, och jag frös till. 40-tal kan jag gå med på, sen art deco, snygga grejer. Men 50-tal? Storblommigt och teak och skit. Inte en chans.

"Alla ongdommar gillar gamla grajjår, det aär genäjtiskt. Döu trior att döu ente gillar femtitaul, men det göur döu endeån". Och jag funderade lite. Mest funderade jag i badet ett par veckor senare när jag läste tidningen Retro som jag köpt praktiskt taget dreglandes inför specialen om västtysk keramik. Det finns, eller fanns, några saker jag avskyr. Tyskland är en av dem. Förlåt Tyskland. Bjärta färger och fläskiga former är två andra. Men när ingen ser det så bildgooglar jag västtyska vaser från 50, 60 och 70-talet. Jag som alltid trott mig sky allt som tillverkats sisådär mellan 1949-1979. En liten Bumling-liknande läslampa har jag köpt också. För en krona bör tilläggas. Tänkte sälja den vidare till någon som har stringhyllor och Svenskt Tenn-gardiner. Hu.

Och så den där tekannan, Rörstrands Annika med sina 70-talsformer och murriga färger som överkokta engelska grönsaker. Men den är ju mint, och priset var rätt, och den är ju...lite charmig. Är det genäjtiskt? Att fnysa åt storblommigt och brunt, oranget och svulstigt, för att sedan komma på sig själv med att stå och klappa på en golvvas från Sheurich, köpa den och krama den ömt hela vägen från Malmö. Man har ju rätt att ändra sig, och en del av de bästa principerna är skrotade sådana. Men teak är fortfarande skitfult.

 

Murrig liten läslampa och min Annika.