Två är ett tema

Ida har fyndat ugglor i veckan och jag också minsann. I fredags var jag i Ystad med omnejd och flanerade, fikade på Fridolfs AKA Wallanderkaféet och besökte antikcentret Solhjulet där jag hjälpte till att värdera lite Delftporslin. Därifrån fick jag med mig den mindre av ugglorna här nedanför.

Den större lite fulare ugglan är en Tore Borg som jag köpte på loppis här i byn i lördags, där jag också gjorde årets vettigaste inköp: en gräsklippare. Den ryska muggen är från samma runda, och jag hittade också en Anna Sparkling champagnekork/flaskåterförslutare från Alessi alldeles ny i sin kartong. Den är nu på väg till min sommelier-syster i Holland tillsammans med Ahlgrens bilar, ett Papier d'Arménie-block, några franska tvålar inköpta i Ystad och ett Rädda Barnen-armband. Tösen har ju fyllt år.

 Raps i Svarte

 Kreativt kaos på Solhjulet

Wallanderiana på Fridolfs

Med nyklippt gräs närmar sig juni och snart har jag semester. Om någon månad åker jag till Provence. Jag brukar inte vara typen som räknar ner dagarna till semestern men satanigatan så skönt med några slöa veckor.



När man prutar av principskäl och blir ägare till tveksamma objekt

Idag var jag i Kristianstad på Arbetsförmedlingen, höll en företagspresentation och gjorde mitt bästa för att vara en avväpnande och festlig potentiell arbetsgivare. Det finns få saker som är roligare men samtidigt finns det få saker som kan vara så dränerande - jag blir lite grann som en blöt strumpa efter en sådan social urladdning. Efter mötet hade jag lite tid över innan tåget och hade tänkt sörprajsa en kompis på jobbet - det föll sig så att tösen var ledig idag och där stod jag i Kristianstad. Så jag besökte en antikaffär. På två våningar trängdes massa skräp och en hel del bra grejer, attans dyrt prissatt var det men där fanns prutmån visade det sig. Jag lyckades gå förbi en elefant av Vicke Lindstrand vilket jag i efterhand ångrar då jag kom på att min syster antagligen skulle vilja ha den, så jag får se om jag åker tillbaka.

En del saker saknade prislapp och jag högg tag i en Atterberg-vas i hopp om att den skulle vara billig, plus en liten udda kopp som stod där alldeles kaxigt och utsatt - jag känner så väl igen den så jag ville mest ha den billigt för att kunna googla den. Efter att ha babblat bort en stund med en bekant till ägaren (vi avhandlade Holland, arbetslöshet, Autobahn, dialekter och kärlek) så fick jag till slut prata med ägaren, som utbrast "Män dä ä jö en Attårbärj" och ville ha alldeles för bra betalt för vasen. På pin kiv prutade jag järnet och gick därifrån med en vas som jag är osäker på om jag egentligen ville ha, jag kan ha fastnat i dealandet... Den lilla koppen hängde med i alla fall, och i väntan på anslutande buss till kontoret från tåget köpte jag en figurin som i bästa fall är Simmulson och i värsta fall mest anskrämlig. Nu väntar långledigt och uppstyrning av hemmet efter att jag på min lediga dag igår släpade hem massvis med fynd som min käre far gjort, plus fångsten från loppisrundan vi gjorde tillsammans under eftermiddagen. Överst på priolistan står dock trädgården, för att undvika dåligt rykte i grannskapet...

Om diverse djur

Well, för två veckor sedan var jag i valet och kvalet om att åka till Craffan och kolla upp det där lackskåpet, men natten till lördagen blev den här lilla typen nedanför sjuk så det blev en heldag på djurakuten istället. Nu har han hunnit bli sig själv igen, han älskade sitt kattpenicillin och jag kan konstatera att det var en bra idé att försäkra honom redan som unge... Lackskåpet gick förresten för ett ganska facilt pris så vi glömmer det och pratar aldrig mer om det.

Zlatan

Igår piggade jag upp en annars ganska tradig fredag med en antikrunda i Malmö (den klara fördelen med att pussla om schemat och jobba söndag-torsdag), där jag hittade ett GIGANTISKT Bitossifat. Aldo Londis Rimini Blu är ett guilty pleasure och jag har verkligen FANTISERAT om att hitta ett fat eller en vas någon gång någonstans. Men nej, det jag hittar är ett enormt fruktfat på fot - i ockra. Fadern tyckte det var en keeper när jag mailade honom en bild. Han ringde upp och passade på att väsa "om din mor ser den tapeten du har i bakgrunden så kommer hon nog säga upp bekantskapen". När jag flyttade in i huset i höstas så var mycket alldeles nyrenoverat, och bland annat är hallen på både botten- och övervåningen tapetserad i någon form av mönsterchock-tapet, som först gjorde mig sjösjuk men som har fått sitta kvar, på kul. När det vankas föräldrabesök får jag väl drapera vita lakan över eländet antar jag.

Ugglan (dålig bild, finkameran på laddning)

Idag var det loppis i byn igen och med lite trixande så undvek jag Dyra Damen och såg nog tillräckligt rufsig ut, för allt blev verkligen osannorlikt billigt. Jag pratade en lång stund med Billiga Porslinsdamen om kulturarv och metallskrotspriser och fick gå två vändor hem för att få med mig allt. Bergstensugglan här ovanför är ingen keeper, men har en trevlig tyngd och ganska sympatisk uppsyn ändå. Väl hemma igen fick jag ett ryck och kastade ut mitt stora fula skrivbord och möblerade om i arbetsrummet, och i väntan på att hitta ett passande (mindre) bord så får arbetsrummet vara en plats för böcker och prylar och tomt space, och jag måste säga att nu är första gången som jag faktiskt njuter av att vistas i det rummet. Lite småfix är kvar men det får vänta för imorgon är det jobb och sedan skitsnack på stan!

Summering av fyndveckan som gått

I lördags förra veckan var det loppis i byn igen, men alla försök att mana fram bra priser genom ungdomlig charm gick käpprätt åt h... Byns väna ideella damer kan ha skinnat mig. Höjdpunkten var den ljusbärande donnan här nedanför till vänster.

Igår gjorde jag Malmö i allmänhet och området kring Friisgatan med särskild noggrannhet. Det kändes ganska mycket kejsarens nya kläder över en del av antikaffärerna och loppisarna där, med några uppfriskande undantag. Det går i allra högsta grad att hitta billiga, roliga butiker i Malmö, men där finns också en del som gärna vill ta mycket bra betalt, utan att erbjuda speciellt mycket service.

Det finns en anledning till att typ Vuitton kan höja sina priser i stort sett varje år: de fortsätter le och bjuda på skumpa. Det kan tummas på kvaliteten i smyg men det tummas inte på snittarna och smörandet, och kunderna sväljer det. I Amsterdam finns en del såna antikaffärer, där de tar löjligt bra betalt men har en så slipad säljstrategi att man nästan känner sig smickrad om man får köpa något. Här hemma stiger priserna medan dammet lägger sig på prylarna, och inte en snitt eller ett leende i sikte! Var jag stygg nu?

Från Malmö kommer i alla fall den lilla vasen eller skålen från Syco (här nedanför till höger). Den är från Syco Keramik, alltså någon gång mellan 1945 och 1961 då gamla Syco gick i konkurs för att återuppstå som kortlivade Nya Syco. Skicket är fantastiskt och färgerna så rätt trots att själva prylen utan tvekan har 50+ år på nacken.

Idag var det Arenaloppis inne i Lund. För 20 kronor får man trängas bland massor av bord och besökare med tveksam hygien. Där var mycket skräp, men också en del sympatiska säljare. Vissa var lite väl liberala med att tillskriva sina prylar ålder och kvalitet, men låt gå för detta när det å andra sidan fanns en hyfsat generös prutmån. Inga sura miner i förhandlingarna heller.

Jag köpte en famille rose-vas med lagningar av en liten tjej som påpekade att ifall jag inte var nöjd med priset så kunde vi prata om det (inte så mycket att prata om där, vilket jag misstänker faktiskt gjorde henne besviken). Vid samma bord konstaterade en äldre man att han tyckte att jag såg ut som ett rådjur (ivrigt påhejad av den lilla tösen). Från Lund tog jag med mig den förgyllda evighetskalendern här ovanför, den trilskas lite och envisas med att det är den 10:e april men jag tror att det ska gå att få bukt med...

Om skrotade principer

För någon månad sedan när det var loppis i byn så pratade jag med några damer som var funktionärer på loppisen, och jag försökte flirta ner priset lite och se så ung, fattig och studentaktig ut som jag bara kunde. När de skulle ta betalt blev de imponerade av mängden saker jag plockat på mig, och jag skämtade lite om bristen på röd tråd bland mina fynd. Jiodå, sa ena damen, nog fanns där en röd tråd. "Mest 40- och 50-tal" sa hon, och jag frös till. 40-tal kan jag gå med på, sen art deco, snygga grejer. Men 50-tal? Storblommigt och teak och skit. Inte en chans.

"Alla ongdommar gillar gamla grajjår, det aär genäjtiskt. Döu trior att döu ente gillar femtitaul, men det göur döu endeån". Och jag funderade lite. Mest funderade jag i badet ett par veckor senare när jag läste tidningen Retro som jag köpt praktiskt taget dreglandes inför specialen om västtysk keramik. Det finns, eller fanns, några saker jag avskyr. Tyskland är en av dem. Förlåt Tyskland. Bjärta färger och fläskiga former är två andra. Men när ingen ser det så bildgooglar jag västtyska vaser från 50, 60 och 70-talet. Jag som alltid trott mig sky allt som tillverkats sisådär mellan 1949-1979. En liten Bumling-liknande läslampa har jag köpt också. För en krona bör tilläggas. Tänkte sälja den vidare till någon som har stringhyllor och Svenskt Tenn-gardiner. Hu.

Och så den där tekannan, Rörstrands Annika med sina 70-talsformer och murriga färger som överkokta engelska grönsaker. Men den är ju mint, och priset var rätt, och den är ju...lite charmig. Är det genäjtiskt? Att fnysa åt storblommigt och brunt, oranget och svulstigt, för att sedan komma på sig själv med att stå och klappa på en golvvas från Sheurich, köpa den och krama den ömt hela vägen från Malmö. Man har ju rätt att ändra sig, och en del av de bästa principerna är skrotade sådana. Men teak är fortfarande skitfult.

 

Murrig liten läslampa och min Annika.