På språng

Semester. Semester himmavid för första gången på många år, och jag gillar't. Fantastiskt väder (och så lite dåligt väder men shit the same för då slipper jag vattna trädgården), chansen att plocka upp böcker som blivit olästa. Alan Hollinghursts bok The Stranger's Child lästes ut under två dagar på en filt i gräset, och den var som En Förlorad Värld 2.0. I ett svagt ögonblick gick jag med på att springa Midnattsloppet i september, sponsrad med PT och träningskläder så där fanns egentligen bara en hake: jag har inte sprungit på tio år (utom till bussen). Utsikten att göra bort mig i tajts, typ komma sist eller få en hjärtinfarkt skrämde dock upp mig så till den milda grad att jag lade upp ett strikt schema, som jag hittills har följt. Så när jag inte latar mig hejdlöst så kutar jag runt i skogen med en pratande löpnings-app.

Frankrike närmar sig och jag ska skriva en artikel om sekuläritet där, detta taffliga svenska ord som inte ens närmar sig franskans laïcité. Mest fantiserar jag just nu om saker som doftar lavendel. Jag kikade igenom mitt bildarkiv från tidigare konferenser, och hittade dessa som på något vis sammanfattar de tre senaste årens konferensresor.

Istanbul 2010. Spännande möten, lååånga diskussioner om kvällarna, en blandning av nostalgi och framtidstro. Men framför allt hade vi så hejdlöst roligt, och därför sammanfattar den här bilden av en turkisk frisörsalong det året, för att vi garvade ihjäl oss och för att "Kuaför" fortfarande är kul i rätt sällskap.

 

Krakow 2011. Rabbi  Rosen spelar spontanpiano under ett porträtt av påven. Nuff said.

 

Manchester 2012. Regn, räkfärgade heltäckningsmattor och stelbenta möten mellan ämbete och aktivism. Besöket till ett fantastiskt judiskt ålderdomshem gjorde allt värt det, men därifrån hittar jag inga bilder så det fick bli den här mingelbilden från loungen på Old Trafford. Jag rök ihop med damen i paisley någon dag innan. Annars brukar jag känna mig sådär lite halvtorrt och beiget akademisk och borgerlig, men hon fick mig att känna mig som en radikal gerillasoldat på barrikaderna. England är ett klassamhälle fyllt med osynliga trådar att snubbla på, och att det var så PK och socialt acceptabelt att bunta ihop människor baserat på ursprung, bostadsförhållanden och yrke gjorde mig märkligt nog argare än den politiska toppstyrningen och spelet för gallerierna i Istanbul, ja till och med argare än av att se romer bli häcklade några kilometer från Auschwitz. Det är nog delvis en hälsosam ilska som driver mitt dialogarbete, för även i en organisation dedikerad åt just dialog mellan människor behövs det påminnas om vikten av ett verkligt socialt engagemang och en verklig lyhördhet, inte en sådan som ser fin ut inför pressen utan en sådan som binder samman och klipper av osynliga snubbelsnören. I sådana här sammanhang måste man våga vara obekväm, och det är med glädje jag ser fram emot att träffa några av världens bästa, obekväma och intelligenta människor igen.