Om skrotade principer

För någon månad sedan när det var loppis i byn så pratade jag med några damer som var funktionärer på loppisen, och jag försökte flirta ner priset lite och se så ung, fattig och studentaktig ut som jag bara kunde. När de skulle ta betalt blev de imponerade av mängden saker jag plockat på mig, och jag skämtade lite om bristen på röd tråd bland mina fynd. Jiodå, sa ena damen, nog fanns där en röd tråd. "Mest 40- och 50-tal" sa hon, och jag frös till. 40-tal kan jag gå med på, sen art deco, snygga grejer. Men 50-tal? Storblommigt och teak och skit. Inte en chans.

"Alla ongdommar gillar gamla grajjår, det aär genäjtiskt. Döu trior att döu ente gillar femtitaul, men det göur döu endeån". Och jag funderade lite. Mest funderade jag i badet ett par veckor senare när jag läste tidningen Retro som jag köpt praktiskt taget dreglandes inför specialen om västtysk keramik. Det finns, eller fanns, några saker jag avskyr. Tyskland är en av dem. Förlåt Tyskland. Bjärta färger och fläskiga former är två andra. Men när ingen ser det så bildgooglar jag västtyska vaser från 50, 60 och 70-talet. Jag som alltid trott mig sky allt som tillverkats sisådär mellan 1949-1979. En liten Bumling-liknande läslampa har jag köpt också. För en krona bör tilläggas. Tänkte sälja den vidare till någon som har stringhyllor och Svenskt Tenn-gardiner. Hu.

Och så den där tekannan, Rörstrands Annika med sina 70-talsformer och murriga färger som överkokta engelska grönsaker. Men den är ju mint, och priset var rätt, och den är ju...lite charmig. Är det genäjtiskt? Att fnysa åt storblommigt och brunt, oranget och svulstigt, för att sedan komma på sig själv med att stå och klappa på en golvvas från Sheurich, köpa den och krama den ömt hela vägen från Malmö. Man har ju rätt att ändra sig, och en del av de bästa principerna är skrotade sådana. Men teak är fortfarande skitfult.

 

Murrig liten läslampa och min Annika.